Nu är vi här. Vi har packat upp. Vi har girat, ställt oss på bromsen, tvärnitat. Har hyrt ut huset och lämnat staden och landet.
Vi tänker möta vintern i Palma på Mallorca och har just klivit in i vår lägenhet på Carrer Sant Magi i Santa Catalina. På måndag börjar skolan för September. Nu ska vi försöka hitta rutiner och ett hållbart liv. Ett liv som både vi själva, våra arbeten, plånboken, vår familj och våra vänner tål.
Tanken har funnits där länge. Vi har velat ta en paus, få vara föräldralediga med Septemberpojken som kom till oss så överraskande för tio år sedan. Då kallade jag honom Solstickan. Nu ryms han inte i en liten ask längre. Han når mig till hakspetsen. Han argumenterar, gestikulerar, dribblar förbi mig, gör inkast, hörnor och skjuter straffar som får mig att ducka och undra vad som hände. Kanske är det därför den här pausen behövs. För att jag vill ta reda på vad som hände. Och vad som händer. Och varför allt går så förunderligt fort.
Det är aldrig rätt tid. Aldrig rätt tid att skaffa barn. Aldrig rätt tid för att göra en förändring, prova något nytt, ta ledigt från jobbet, resa bort från något, resa till något annat. Eller så är det alltid rätt tid. Det är så jag försöker se det. Att nu är tiden inne. Under en begränsad tid gör vi en förändring som inte betyder något för någon annan, men som betyder mycket för mig. Och oss.
I morgon bitti ska jag snöra på mig joggingskorna och ge mig av längs Palmas gator. Utan min fyrbenta vän, men tillsammans med mig själv och mina tankar. Jag kommer att sakna den fyrbenta och jag kommer att längta mig galen efter alla som finns kvar där hemma. Liksom efter jobbet och alla möten, människor och förtroenden. Men snart nog är vi hemma igen. Och jag kommer att älska det. Också.
Jag längtar redan.
Katarina Vikström 